Nordisk fantasy överskuggad av blaha-romans

(Inte min hand btw – det var en tung bok att försöka ta kort på med bara en hand)

Titel: Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Genre/Tema: Fantasy, nordiskt, ungdom

Kort handling

Hirka kommer till Ymslanden (ett typ medeltida samhälle där alla har svans och kan använda Kraften) genom Korpringar (stenringar) när hon är en liten bebis. Hon räddas av en av Ymsätt (läs: med svans och Kraft), som sticker en kniv längst ner på ryggen på henne för att det ska se ut som att hon har haft svans men blivit berövad den, fast hon är Odinsbarn / menskr. Sen uppfostrar han henne som sin egen, och säger inget ens till henne. Men när hon är ca 15 år och ska genomgå Riten (något för folk med Kraft) så börjar sanningen uppenbara sig och hon dras in i ett krig mot onda krafter.

Recension

Boken är över lag spännande, och det är övertygande dramatiskt. Jag blir ofta osäker på hur utgången av konfrontationer ska gå, och även överrumplad av när saker inte går som de ska, vilket är ett stort plus! Det bättras nog också på av att författaren, enligt dagens mode, inte är rädd för att döda en och annan kär karaktär. Inte överdrivet, inget Game of Thrones här, men bara så där så en inte riktigt känner sig trygg. (På tal om GoT så känns elakingarna från en annan dimension som Ymslanden slåss mot lite som White Walkers).

Det är också ett häftigt tema med att ifrågasätta ”regeringens” motiv  – vem är det egentligen som jobbar för Ymslandens bästa? Gråzonerna och de obesvarade frågorna är väldigt intressanta.

Det enda som egentligen känns helt negativt med själva världen och dramaturgin är att våra huvudpersoner verkar så korkade ibland, och utgår från att folk ska reagera på något helt annat sätt än det mest rimliga. Till exempel, person A gör något ogenomtänkt men modigt / framgångsrikt. Person A tror då att den ska få skäll och bli hatad av Person B. Okej…? Sen blir det stor chock när Person B i stället ger beröm. Vilken vändning! …

MEN. Det absolut värsta är att den obligatoriska helt värdelösa snubben är där. Det är så jag sitter och gurglar mig i sura uppstötningar varje gång de tänker på varandra. ”Åh Rime” hit och ”Vargögon, *gasp*” dit. Och så förstår hon inte aaaalls varför hon tänker på honom så mycket, oh what ails her, what could it be? I och för sig vet inte jag varför hon tänker så mycket på honom heller, men ni förstår hur jag menar. Det tar död på allt flöde i texten, i alla fall för mig. Jag tycker också det förstör vår huvudperson, som annars är en rätt cool tjej. Btw är de inte ens direkt kära i varandra, även om det nog är meningen, utan de är bara så indiskret kåta på varandra att jag bara kan skratta när det blir övertydligt. Hirka är ju ett Odinsbarn, och det finns myter om att denna kan sprida någon slags könssjukdom (ursäkta, Rötan). Och allt de tänker på är banne mig den där sjukdomen, och i den skepnaden så ska det nog låta romantiskt men jag tycker fasaden spricker lite när den underförstådda slutklämmen på den ungefärliga meningen ”Åh vad jag skulle ge för att veta att hon inte kan ge mig Rötan…” är ”…för jag kan banne mig inte hålla mig, jag måste ligga med henne nu, helst igår”. Hon har tänkte något liknande ca hundra (okej, kanske ”bara” fem) gånger innan, men hans var lite roligare. Hennes var bara ”Åh, jag kan aldrig vara med honom”. Jag vet förresten inte ens om de gillar att umgås, det ska vi bara utgå från för att de växte upp tillsammans.

(Btw så blir en person nästan våldtagen i boken, och senare berättar en annan person om att den blivit våltagen. Så trigger-varning på det!) (Kort kritik på det också: Personen som utsätts för försöket resonerar så orealistiskt vettigt när personen som blev våldtagen berättar. Hur hon kommit till EXAKT rätt och hälsosamma slutsatser helt på egen hand är väldigt mystiskt, men jag antar att Pettersen mest vill driva hem en poäng).

Sammanfattning

Ett lovande koncept helt förstört av kåta tonåringar.

//Ellinor