Tredje och inte sista boken

Titel: Sovarna (eng: Blue Lily, Lily Blue)
Författare: Maggie Stiefvater
Genre: Övernaturligt, ungdom

Spoilers från tidigare böcker kan förekomma.

Recension

Jahapp, här gick jag och trodde att det var den sista i serien, men tydligen inte! Ännu en cliffhanger.

Förra boken var som sagt en besvikelse. Och nu är jag osäker på exakt varför – om det var för att det handlade mest om karaktärerna jag gillar minst, eller om det också berodde på att det var på engelska. Det här känns helt konstigt att säga, men jag tror jag gillar den svenska bättre. Böcker på engelska brukar kännas varmare, och översatta böcker brukar bli lite distansierade. Men i det här fallet så är det engelska språket så storvulet och poetiskt, att den svenska översättningen känns rapp och elegant. Jag gillar det. Så klart är det störande när de mer har sångtexter och de ibland sägs på svenska, ibland på engelska, och aldrig riktigt får rätt effekt, men det kan jag leva med i det här fallet.

Det som är bra med boken är att det är spännande, vad har hänt, hur ska de gå till väga. Jag blir uppslukad av berättelsen.

Men ack så mycket jag har att klaga på kring relationerna. Kärlekshistorien mellan två av killarna saknar helt spark, men har lite logisk förklaring. Den ödesbestämda kärlekshistorien mellan tjej+kille saknar förklaring, men har lite spark (eller nej – det är mest bara steamy skrivet). Hur svårt ska det vara att skapa personkemi? Och inte bara attraktion då, utan att de passar ihop som personer. Tycker det känns rätt forcerat på båda håll. (Ja, jag vet att det nog är något av det svåraste med att skriva – att skapa personkemi.)

Det jobbiga är att det finns ett oerhört fint förhållande mellan kille och kille (inte den som är i historien alltså), men det får så klart inte vara romantiskt. De är ju bros! Och den ena är ju huvudkaraktär, han kan ju inte vara gay heller. Suck. Det svider mer med de dåliga romanserna när jag insåg möjligheterna. Han som är öppet (i alla fall för sig själv) gay är alltså oerhört asig och uppstudsig mot alla, men känner en fascinerande lojalitet mot ledaren i gänget. Och ledaren är väldigt mån om honom också, han ger aldrig upp om att han är en bra person. Det är så förbaskat fint. Och vad får vi i stället ”Jamen de SKA bli tillsammans, så därför är de tända på varandra och har okaraktäritiska telefonsamtal i natten” (hetero) och ”de här två blev över, och de är båda lite utanför så vi ska låtsas att de funkar ihop och att den ena är hemligt kär i den andra trots att de knappt pratat med varandra och det känns jävligt trist när de umgås” (homo).

Sen kan jag tycka att saker känns lite rushed. Helt plötsligt får vi veta hur rädd ledaren varit, men det har bara hintats om innan. Tydligen har han PTSD etc, förståeligt förvisso, men jag vet inte jag. Tycker inte det visats så tydligt innan. Och i början är mamman bara borta. Det känns som att boken börjar mitt i. Och det börjar bli bråttom förstår jag, fast varför? Och så pratar de om tre sovare som jag inte har hört talas om – eller har jag bara glömt? Blir helt enkelt väldigt förvirrad.

De enda relationer som känns fina och äkta är mellan Blue och the Gray man, och möjligtvis Blue och Jesse Dittley.

Sammanfattning

Jag tyckte om att läsa den, men är ändå besviken på många fronter. Särskilt med relationerna, som i första boken kändes så naturliga och spännande.

//Ellinor

Underbart mänsklig historia

Titel: Tillbaka till henne
Författare: Sara Lövestam
Genre/tema: Kvinnokamp, historia, hbtq+

Kort handling

Nutid: Hanna är cynisk och bitter, men hennes liv förändras påtagligt när fyra föremål från tidigt 1900-tal kommer i hennes ägo.
Dåtid, tidigt 1900-tal: Folkskolelärarinnan Signe kämpar för lika lön för män och kvinnor, och blir snart indragen i kampen för kvinnlig rösträtt av en kvinna hon blir förälskad i.

Recension

Det tog emot att öppna den tjocka boken som var ordinerad av bokcirkeln, även om jag var intresserad av de teman den skulle behandla. Men min oro var ogrundad. I princip från första sidan var jag fast.

Språket flyter så naturligt, det känns inte som en ansträngning att läsa orden, de bara kommer till mig från sidan och håller mig fast i författarens värld. Att läsa det här var en ynnest. Särskilt Signes historia griper mig direkt, hon är så nära och mänsklig. Hannas historia kändes lite mer som ett sagofenomen, menat att fylla i Signes.

Det hela handlade inte bara om relationer och kvinnokamp (dåtid) samt personlig utveckling och historiens vingslag (nutid), utan upplägget  med Hannas efterforskningar i nutid gjorde boken till ett mysterium på samma gång. Och alla ledtrådar, både från dåtid och nutid, var perfekt utportionerade, utan att det kändes krystat. Det var ett väldigt naturligt flöde i hur trådarna nystade upp sig – att de i nutid sprang på något föremål som inte dykt upp i dåtid än (vilket fick mig att undra vad som hänt), eller att det hände något i dåtid som förklarade något som de undrade över i nutid (vilket gjorde mig precis lagom frustrerad tills de lyckades hitta någon mer ledtråd som fick pusselbitarna att falla på plats).

Om den här boken var menad som lite reklam för släktforskning så funkar det. Det känns dock bra att det inte är överdrivet förenklat, det är inte magiskt smidigt med alla ledtrådar, och vi får inte alla svaren och kan aldrig veta exakt hur livet såg ut för personerna som levde då. Men frustrationen behöver jag inte känna, för jag vet ju precis vad som hänt i och med att jag fått läsa Signes historia. Och det räcker att de i nutiden anar hennes historia.

Ännu ett plus: Jag älskar att det finns plats för så mycket olika sorters kärlek i den här boken. Signe är lesbisk. Men det är inte så enkelt att hon hittar kärlek och kämpar för det – punkt. Hon går igenom hjärtekross och återhämtning, livets alla svårigheter, hon kämpar för rösträtt i med- och motgång, får nya insikter och bekantskaper och mer kärlek och jobb. Ingen av de kvinnor som älskar kvinnor är definierade av det. Det råkar bara vara så de känner, men deras huvuddrag är utifrån de erfarenheter de haft i livet. Och det finns också fler sexualiteter representerade, som bi och poly. Och så klart hetero. Och Hannas nutida straighta historia har också törnar – det ifrågasätts, och deras icke-kommunikation och brist på självkänsla gör att ett spirande förhållande stagnerar. Kärlek är något man måste jobba på, oavsett sexuell läggning.

Sammanfattning

Helt oerhört bra nyanser. Så många lager. Och särskilt i Signes tid. Det känns mer äkta där, roligt nog. Nutiden är lite mer ett extra spänningsmoment, en förlängning av Signes historia. Hanna lever genom Signe. Och det är vackert.

//Ellinor