Underbart mänsklig historia

Titel: Tillbaka till henne
Författare: Sara Lövestam
Genre/tema: Kvinnokamp, historia, hbtq+

Kort handling

Nutid: Hanna är cynisk och bitter, men hennes liv förändras påtagligt när fyra föremål från tidigt 1900-tal kommer i hennes ägo.
Dåtid, tidigt 1900-tal: Folkskolelärarinnan Signe kämpar för lika lön för män och kvinnor, och blir snart indragen i kampen för kvinnlig rösträtt av en kvinna hon blir förälskad i.

Recension

Det tog emot att öppna den tjocka boken som var ordinerad av bokcirkeln, även om jag var intresserad av de teman den skulle behandla. Men min oro var ogrundad. I princip från första sidan var jag fast.

Språket flyter så naturligt, det känns inte som en ansträngning att läsa orden, de bara kommer till mig från sidan och håller mig fast i författarens värld. Att läsa det här var en ynnest. Särskilt Signes historia griper mig direkt, hon är så nära och mänsklig. Hannas historia kändes lite mer som ett sagofenomen, menat att fylla i Signes.

Det hela handlade inte bara om relationer och kvinnokamp (dåtid) samt personlig utveckling och historiens vingslag (nutid), utan upplägget  med Hannas efterforskningar i nutid gjorde boken till ett mysterium på samma gång. Och alla ledtrådar, både från dåtid och nutid, var perfekt utportionerade, utan att det kändes krystat. Det var ett väldigt naturligt flöde i hur trådarna nystade upp sig – att de i nutid sprang på något föremål som inte dykt upp i dåtid än (vilket fick mig att undra vad som hänt), eller att det hände något i dåtid som förklarade något som de undrade över i nutid (vilket gjorde mig precis lagom frustrerad tills de lyckades hitta någon mer ledtråd som fick pusselbitarna att falla på plats).

Om den här boken var menad som lite reklam för släktforskning så funkar det. Det känns dock bra att det inte är överdrivet förenklat, det är inte magiskt smidigt med alla ledtrådar, och vi får inte alla svaren och kan aldrig veta exakt hur livet såg ut för personerna som levde då. Men frustrationen behöver jag inte känna, för jag vet ju precis vad som hänt i och med att jag fått läsa Signes historia. Och det räcker att de i nutiden anar hennes historia.

Ännu ett plus: Jag älskar att det finns plats för så mycket olika sorters kärlek i den här boken. Signe är lesbisk. Men det är inte så enkelt att hon hittar kärlek och kämpar för det – punkt. Hon går igenom hjärtekross och återhämtning, livets alla svårigheter, hon kämpar för rösträtt i med- och motgång, får nya insikter och bekantskaper och mer kärlek och jobb. Ingen av de kvinnor som älskar kvinnor är definierade av det. Det råkar bara vara så de känner, men deras huvuddrag är utifrån de erfarenheter de haft i livet. Och det finns också fler sexualiteter representerade, som bi och poly. Och så klart hetero. Och Hannas nutida straighta historia har också törnar – det ifrågasätts, och deras icke-kommunikation och brist på självkänsla gör att ett spirande förhållande stagnerar. Kärlek är något man måste jobba på, oavsett sexuell läggning.

Sammanfattning

Helt oerhört bra nyanser. Så många lager. Och särskilt i Signes tid. Det känns mer äkta där, roligt nog. Nutiden är lite mer ett extra spänningsmoment, en förlängning av Signes historia. Hanna lever genom Signe. Och det är vackert.

//Ellinor

Sorglig men ack så vacker

Titel: Saras vingar
Författare: Lorenza Farina
Illustratör: Sonia M. L. Possentini
Genre/tema: Bilderbok, Andra världskriget, historiskt, förintelsen

Recension:
Förintelsen är ett svårt ämne och att göra en bilderbok för barn känns    extra tungt och känsligt. Farina gör det dock lågmält och respektfullt med hjälp av perspektivet av en liten rödhake som bestämmer sig för att ta hand om Sara,  en liten flicka som anländer med ett av tågen som bolmar in till koncentrationslägret på förstasidorna. Då det är en liten fågel vi följer så förklaras inget av det vi ser. Vilka är alla dessa människor som kommer från tågen? Varför slits Sara från sin mamma? Varför måste barnen arbeta och varför får de ingen mat? Som barn kan jag tänka mig att förstå vad det handlar om och vad som egentligen händer om man inte redan förstår bakgrunden av vad som hände under andra världskriget och förintelsen. Det vore  därför bra om man som vuxen sitter tillsammans med de yngsta läsarna.

Samtidigt som berättelsen är lågmäld så är illustrationerna nästan motsatsen till det. Bilderna är enkla och ganska händelsefattiga men kanske är det just på grund av det som gör dem så starka. Det är mörkt, nästintill färglöst och vissa sidor är dränkt i svart där fångarnas ihåliga ansikten eller ett svagt ljus förstärks.
De nästan kolsvarta illustrationerna blir desto mer framträdande och påträngande när de blandas med de väldigt ljusa, dock lika ensamma och kalla, bilderna.
Sammanfattningsvis är Saras vingar en ömsint och vacker berättelse men vars starka men enkla illustrationer är det som ger mest intryck och det som stannar kvar längst. Precis som boken inte förklarar varför och vad som egentligen händer under sidornas gång så är även slutet väldigt öppet för interpretation.

//Madde