Enbart obehaglig bakgrund till kvinnoön

Titel: Naondel (Krönikor från Röda Klostret #2)
Författare: Maria Turtschaninoff
Genre: Fantasy

Serie Krönikor från Röda Klostret:
1. Maresi
2. Naondel
3. Breven från Maresi

Recension

Varning: Våldtäkt.

Min enda reaktion efter att ha läst denna var: ”Äntligen har jag tagit mig igenom våldtäktsboken”.

Jag tycker att sexuellt våld och maktutövning är fruktansvärt obehagligt, och jag blir snabbt illa till mods när det ens antyds i både film och text. Och i den här boken handlar det om kvinna efter kvinna efter kvinna som blir brutalt utsatta, både fysiskt och psykiskt. Det enda positiva jag har att säga om boken är att våldtäkterna inte är detaljerat beskrivna. Ofta är första gången med varje person lite mer tydlig, sen övergår det till svepande beskrivningar som ”han våldtog mig varje natt”.

I första boken i serien följer vi Maresi, som för ett lugnt liv på ön bebodd bara av kvinnor som flytt förföljelse. Jag trodde att bok två skulle vara en uppföljare, men det var en tillbakablick. Den handlar om grundarna till samhället på ön.

Deras historia formas av en bräcklig man med storhetsvansinne, som tar makten över liv och död och framtid från den första kvinnan. Sedan handlar det om hur han håller makten för sig själv och utnyttjar den för att få alla att tjäna honom genom att mörda och förstöra hänsynslöst. Han tar dessutom fler och fler kvinnor med olika bakgrunder till sitt kvinnohus, och han berövar dem allt. Han våldtar dem, de är inlåsta och hårt övervakade, de kan inget göra. De är ägodelar, och uppgivenheten sprider sig genom nästan hela boken. Känslan är kvävande.

Boken visar på hur en enda maktgalen man kan förstöra så mycket för så många, för flera generationer. Och hur svårt det är att rubba den makten. Det känns tyvärr igen, både historiskt och nu.

Utöver det gav mig inte boken någonting förutom obehag. Den enda anledningen till att jag läste klart var att jag inte tycker om att lämna saker oavslutade.

//Ellinor

Fridfull och mystisk kvinnoö

Titel: Maresi (Krönikor från Röda Klostret #1)

Författare: Maria Turtschaninoff

Genre: Fantasy

Serie Krönikor från Röda Klostret:

1. Maresi

2. Naondel

3. Breven från Maresi

Recension

Det första jag måste säga är att framsidan inte matchar innehållet. Den ser ut som ett tonårsdrama, men den är i stället en väldigt lugn beskrivning av en fristad för kvinnor som behöver beskydd.

Vi följer Maresi, en novis på en ö med enbart kvinnor. På ön finns ett kloster, och kvinnorna följer en tro på Urmodern och hennes olika ansikten Jungrfrun, Mor, och Haggan. När en ny novis, jagad av sitt förflutna, anländer så tar Maresi henne under sina vingar. Vi får sen följa dem i deras stabila vardag genom årstiderna, av lektioner och hårt men trevligt arbete. Det känns meditativt och tryggt. Jai, som den nya heter, släpper dock inte oron över sitt förflutna och tids nog kommer det ikapp. Under historiens gång måste Maresi också brottas med manifestationer av Haggan/döden och vad det betyder för henne.

Den gemenskap alla på ön har, och den frihet och trygghet som skapats, smittar av sig. Det är mysigt att läsa om denna vardag. Det blir mer obehagligt mot slutet, men desto mer avslöjas av den mystiska och oberäkneliga magi som de alla är kopplade till. Överlag är det både en lugn och spännande bok.

Sammanfattning

Boken gör mig inte lyrisk, men den sveper in mig i en känsla av trygghet och tillfredsställelsen av att ha en plats. Språket ger en känsla av äldre tider, av långsamhet. Den magiska kryddan och nästan mytologiska kraften förstärker atmosfären och jag får en väldigt ombonad känsla av hela boken.

//Ellinor

Alltför verklighetstrogen fantasy

Titel: Men at Arms (Discworld #15)

Författare: Terry Pratchett

Genre: Fantasy, deckare, humor

 

Ännu en Watch-bok, direkt efter den första!

Handling

Ett återfunnet vapen används för att göra plats för en återfunnen kung, och sprider oro bland the guilds (skråerna lät väldigt mycket sämre). Med Vimes på väg att bli adelsman får Carrot en större roll i utredningen.

Recension

Tyvärr kändes den här boken inte lika inspirerad som den förra. Det kan vara så att det är bra att ta någon annan typ av bok emellan, men det kändes som en blekare upprepning av den förra boken.

Jag gillar dock (här) lance-constable Angua, som introduceras i den här boken. Spänningarna mellan dvärgar och troll, som jag vet kommer upp även i senare böcker, är också fascinerande!

En och annan gliring går fortfarande rakt i mål, som t.ex. om humoristiskt överdriven ryktesspridning i panik, och även den här svidande pärlan om racism inom polis-utredningar:

Så helt tandlös är inte boken, men långt ifrån en favorit. Den blir lite för direkt-från-vår-värld med vapnet, och det skapar inte samma snygga perspektiv.

Sammanfattning

Helt okej men relativt tandlös Pratchett.

// Ellinor

Underfundig fantasy

Titel: Guards! Guards! (Discworld #8)

Författare: Terry Pratchett

Genre: Fantasy, humor, deckare

Hujedamig, nu var det länge sen något hände här på bloggen! Jag kör lite rebellisk stil och hoppar över alla nästan-recenserade böcker i utkasten för att i stället lägga upp en recension om den första bok jag läst ut på länge.

Handling

Den här gången terroriserar en drake staden Ankh-Morpork, och the Watch, poliserna som helt dittills förlorat sitt syfte, börjar nysta i hur den ens kan existera.

Recension

Captain Vimes of the Watch of Ankh-Morpork och karaktärerna och historierna runt honom har legat mig varmt om hjärtat ända sedan jag läste min första Discworld-bok 2011 (Thud!, fantastisk bok som utforskar rasism). Nu har jag äntligen börjat från första boken om the Watch, och jag blev inte besviken!

Som vanligt leverar Pratchett den där lättsamma underfundiga humorn blandad med mörkt allvar. Och som alltid är Discworld och dess invånare en kommentar på vår egen värld, och texten är späckad med gliringar och perspektiv som får i alla fall mig att tänka ett extra varv på det självklara.

Sammanfattning

Kort sagt är boken fantastiskt rolig och spännande, och är du intresserad av Discworld är böckerna om the Watch inte ett dumt ställe att börja på!

//Ellinor

Fantastisk final

Titel: The Raven King
Författare: Maggie Stiefvater
Genre/tema: Övernaturligt, fantasy, HBTQ+

Serie: The Raven Cycle, 4 delar
Del 1: Kretsen / The Raven Boys
Del 2: Drömtjuvarna / The Dream Thieves
Del 3: Sovarna / Blue Lily, Lily Blue
Del 4: The Raven King

Jag tänker inte ens varna för spoilers från tidigare delar, för jag är så vag i min recension.

Recension

Uuurgh I’m in love with this book and its characters and their relationships.

Jag må ha varit mäkta besviken på bok två och tre, men som kompensation är den fjärde och sista också den bästa boken.

Den här boken är kuslig på riktigt: Precis så där rysig och lite till som jag minns den första boken. Och stämningen… jag kan riktigt ta på den magiska och mörka stämningen. Som vanligt finns en plot twist eller två, och som vanligt är jag helt ovetandes tills det avslöjas, men när avslöjandena kommer så faller allting på plats som ringar på vatten i mitt sinne. Stiefvater vet exakt vad hon sysslar med.

Och om relationerna: Nu när de romantiska relationerna gått förbi den klumpiga starten är de som vackra fjärilar. Personkemin flödar. Över huvud taget känns allt så äkta och nära, jag känner de här människorna på riktigt och jag bryr mig om dem. Även sidokaraktärer. Ett citat ur boken som ackompanjerar den här äkthetskänslan: ”This is a night for truth”.
Ooh, och (spoiler om relationer i vit text) den här boken har nog det bästa coming-out-samtalet jag  någonsin läst eller sett, där Adam pratar med Gansey om Ronan. Det är så roligt och fint och naturligt, trots de mörka omständigheterna. Och egentligen är det bara ett relations-coming-out och inte ett sexualitets-coming-out. Det är oerhört bra hanterat. ❤

Den här boken läste jag uppenbarligen på engelska, eftersom den inte är översatt, men den här gången älskade jag språket. Att den andra boken kändes tråkig kanske helt enkelt var handlingens fel och inte språkets, för det flyter härligt och naturligt denna gång.

Mitt enda klagomål är (väldigt vag spoiler i vit text) egentligen att slutet känns lite för smidigt, men jag är beredd att förlåta det för en i övrigt underbar upplevelse.

Herreminje vad jag försöker vara pseudopoetisk, men sån blir jag när jag tycker om något. Ni får försöka ta ner era förväntningar själva, för uppenbarligen blev jag lite carried away här. (Kan vara för att jag är ovan vid att läsa böcker jag tycker om, det har varit dåligt med sånt på sistone.)

Sammanfattning

Farligt. Sorgligt. Verkligt. Mardrömmen är på riktigt. En riktigt riktigt bra bok. Jag bedömer att det lätt var värt det att tröska igenom bok två och tre för att komma till denna.

//Ellinor

Pedagogiskt same-äventyr

Titel: Middagsmörker
Författare: Charlotte Cederlund
Genre/Tema: Fantasy, samer, racism, hatbrott

Den här boken högläste bibliotekslamporna för varandra i fjällen. Oerhört mysigt och passande med renarna mumsandes utanför fönstret i princip jämt! Anyways så kommer det nog fler perspektiv på denna bok, eventuellt att vi delar på det här inlägget? Vem vet!

Kort handling

Áili flyttar till den samiska byn Idijärvi när hennes pappa dött av cancer. Hennes mamma dog när hon föddes, och hennes pappa har hållit henne långt ifrån allt vad samisk kultur heter sen dess, så det blir svårt för henne att accepteras som same. Samtidigt upptäcker hon att hon har magiska krafter och är del av en historisk kamp mellan ont och gott.

Recension

Ärligt talat har jag inte så mycket att säga om den här boken. Jag skulle aldrig ha läst den eller läst klart den om det inte vore för att det blev ett gemensamt mysprojekt. Sammanfattningen av boken är: meh. Den innehöll standardkomponenter för ungdomsfantasy (som redan märks på beskrivningen), och dessutom en menlös romans. En del bra relationer finns dock, som den med hennes vän Olivia. Och lite småspännande var det ändå.

Den behållning jag ändå har av boken är den inblick i samiska traditioner som erbjöds, till exempel kring renskötsel. Dock visste jag lite sen innan, till exempel om Sveriges vidriga behandling av samer. Det gör att det tydligt upplysande syfte som den här boken har blir lätt påfrestande ibland. Vår huvudperson får tidvis vara oerhört korkad för att ingen ska riskera att missa någonting över huvud taget. Det är också rätt störigt att trots att Áili själv bevittnar hur den som hämtar henne när hon först anländer blir spottad på och hånad av några stadsbor, så får hon en fullkomlig chock över att folk stöter ut samer och att det begås hatbrott mot dem. Varje gång. Varje gång så är hon helt ”Va? Men… hur kan det vara så? Jag vet att den spottades på, och att de där sa elaka saker, och att *insert massa saker hon har sett som bevisar det här beteendet*, men inte kunde jag väl tro att folk faktiskt diskriminerar och är våldsamma mot samer?!??”

I övrigt oförargligt och lättläst.

Sammanfattning

En standardsaga som lär ut samisk kultur för den totalt ovetande. Skulle nog fungera perfekt som diskussionsbok i skolan, och inte en så plågsamt pretentiös bok heller, utan en lite spännande historia!

//Ellinor

Fantasy möter tantsnusk

Titel: Röta
Författare: Siri Pettersen
Genre/tema: Fantasy, ungdom, nordiskt

Serie: Korpringarna
Del 1: Odinsbarn
Del 2: Röta
Del 3: Kraften

OBS: Spoilers från tidigare bok

Recension

Första boken började ändå intressant, men gick enligt mig snabbt utför. Och det blir bara löjligare i bok 2.

Boken är strösslad med konstiga liknelser (till exempel liknar en oskuld en knivstucken persons reaktion vid en älskares – how tf would you know?), skum sexfixering (välutrustade monster vs kåta främlingar),  och moralkakor om att människor förstör miljön i stil med ”Den här världen är döende”. Edit: Det kanske inte är människornas fel, men de är i alla fall patetiska som springer runt och tror att de är något i en döende värld.

Hirka är den bättre huvudkaraktären, men hon är i den moderna världen, vilket är rätt ointressant. Dock springer hon runt med en vek och cynisk människa, samt en översittare till blind, vilket ändå är rätt spännande. Misstänksamheten är på max, eftersom alla har sin egen agenda – vem kan hon lita på egentligen?

Rime är kvar i Ymslanden, vilket är mysigt. Men han är helt oresonligt, vilket är ännu mer ointressant än den moderna världen. Han blir av oklar anledning helt besatt av att hitta Hirka och gör precis vad som helst för att uppnå det, utan någon slags hänsyn till varken människor i hans närhet eller folket som han en gång sagt sig vilja tjäna. Förmodligen är detta ett försök att ytterligare nyansera vem som är ond eller god, men det blir bara svårt att sympatisera med hans melodramatiska överreaktioner som går helt emot allt han stått för. Hans mål var att bryta upp rådet och få landet på fötter. Men när han väl är där beter han sig som en vettvilling bara för att hans fuck-fantasy är borta. Suck.

Han är åtminstone patetisk och värdelös utan sin älskade, medan Hirka är rätt bra på att ta sig framåt i den nya världen, så det var ju ändå ett plus i kanten angående könsroller. Men han är aggressiv med storhetsvansinne, medan hon värnar om allt liv etc, och tro för all del inte att hon slutat stanna upp i varje kapitel för att med smärta och längtan sucka över Rime. Så det går ändå minus på könsrollsskalan, om det nu finns en sådan.

Och sen så var det kåtheten. Nu var det ett tag sen jag avslutade boken, så jag kan inte riktigt säga exakt vad i språket som gav mig denna känsla men: Det här känns inte som en ungdomsbok, utan jag får starka tantsnusk-vibbar. Jag vet inte hur gammal Pettersen är, men när jag läste en nästan-sex-scen så fick jag för mig att hon är uppåt 50 år gammal. Men det kanske bara är jag som tycker att sex-scener i fantasy är out of place.

Sammanfattning

Helt klart en sämre bok i mina ögon, dock är den rätt bra på att hålla en osäker på vem som är god och vem som är ond. Tantsnusk-varning.

Bonus

Två kommentarer som jag hade skrivit om boken i samband med att jag läste den, men tyvärr glömt exakt vad jag syftade på:

• Unken kvinnosyn. De är bara herre över sig själva så länge ingen man tämjt dem.
• Känns som att det är en power fantasy skriven av en femtonåring.

 

//Ellinor

 

 

Action-lös saga

Läste boken på mysigt B&B på Österlen, så lite annan bakgrund, yay

Titel: Isdraken
Författare: George R.R. Martin
Genre/Tema: Barn, fantasy

Recension

Något skrivet av George R.R. Martin! Som jag hungrar efter det. Missförstå mig rätt – jag stöder till hundra procent att han tar den tid han behöver. Men det betyder inte att jag inte gärna lägger händerna på nytt när det kommer, även om det är riktat till barn 9-12 år. Sånt är inget problem om författaren är bra på att skriva till barn.

Boken börjar lite som en gammal saga, och språket är vackert även i översättning så jag är redo att sugas in i handlingen direkt. Och jag fortsätter vara redo tills boken är slut. För sagoformatet hålls kvar, inklusive sparsamt med dialog, så tempot existerar knappt. Det bara tröskar på lite makligt helt enkelt. Det hela hjälps inte av teckningar som känns omoderna. Efter att jag är klar, vilket inte tog mer än någon timme eftersom den är väldigt tunn och har luftig text, så känner jag mig väldigt snopen. Jag tyckte mest det slutade lite konstigt och sorgligt. Vad var ens poängen med den här sagan? Vi lär inte direkt känna några människor, och tydligen är inte den relation som byggs upp lite grann önskvärd. Och vad symboliserar isdraken?

Jag försöker fundera på språket, och kommer fram till att jag nog skulle säga att den kanske skulle passa som god natt-saga för en 6-7-åring, jag kan inte tänka mig att en 10-12-åring skulle ha minsta utbyte av detta. Men. Så har Martin slängt in ett krig i förbigående, och när folk kommer tillbaka från det beskrivs de äckliga såren tydligt. Mums. Dessutom är eld-drakarna rätt obehagliga. Så inte så lämpligt för 6-7-åringen ändå.

Slutsats

Boken är menlös, med oklar(t) målgrupp och syfte.

//Ellinor

Nordisk fantasy överskuggad av blaha-romans

(Inte min hand btw – det var en tung bok att försöka ta kort på med bara en hand)

Titel: Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Genre/Tema: Fantasy, nordiskt, ungdom

Kort handling

Hirka kommer till Ymslanden (ett typ medeltida samhälle där alla har svans och kan använda Kraften) genom Korpringar (stenringar) när hon är en liten bebis. Hon räddas av en av Ymsätt (läs: med svans och Kraft), som sticker en kniv längst ner på ryggen på henne för att det ska se ut som att hon har haft svans men blivit berövad den, fast hon är Odinsbarn / menskr. Sen uppfostrar han henne som sin egen, och säger inget ens till henne. Men när hon är ca 15 år och ska genomgå Riten (något för folk med Kraft) så börjar sanningen uppenbara sig och hon dras in i ett krig mot onda krafter.

Recension

Boken är över lag spännande, och det är övertygande dramatiskt. Jag blir ofta osäker på hur utgången av konfrontationer ska gå, och även överrumplad av när saker inte går som de ska, vilket är ett stort plus! Det bättras nog också på av att författaren, enligt dagens mode, inte är rädd för att döda en och annan kär karaktär. Inte överdrivet, inget Game of Thrones här, men bara så där så en inte riktigt känner sig trygg. (På tal om GoT så känns elakingarna från en annan dimension som Ymslanden slåss mot lite som White Walkers).

Det är också ett häftigt tema med att ifrågasätta ”regeringens” motiv  – vem är det egentligen som jobbar för Ymslandens bästa? Gråzonerna och de obesvarade frågorna är väldigt intressanta.

Det enda som egentligen känns helt negativt med själva världen och dramaturgin är att våra huvudpersoner verkar så korkade ibland, och utgår från att folk ska reagera på något helt annat sätt än det mest rimliga. Till exempel, person A gör något ogenomtänkt men modigt / framgångsrikt. Person A tror då att den ska få skäll och bli hatad av Person B. Okej…? Sen blir det stor chock när Person B i stället ger beröm. Vilken vändning! …

MEN. Det absolut värsta är att den obligatoriska helt värdelösa snubben är där. Det är så jag sitter och gurglar mig i sura uppstötningar varje gång de tänker på varandra. ”Åh Rime” hit och ”Vargögon, *gasp*” dit. Och så förstår hon inte aaaalls varför hon tänker på honom så mycket, oh what ails her, what could it be? I och för sig vet inte jag varför hon tänker så mycket på honom heller, men ni förstår hur jag menar. Det tar död på allt flöde i texten, i alla fall för mig. Jag tycker också det förstör vår huvudperson, som annars är en rätt cool tjej. Btw är de inte ens direkt kära i varandra, även om det nog är meningen, utan de är bara så indiskret kåta på varandra att jag bara kan skratta när det blir övertydligt. Hirka är ju ett Odinsbarn, och det finns myter om att denna kan sprida någon slags könssjukdom (ursäkta, Rötan). Och allt de tänker på är banne mig den där sjukdomen, och i den skepnaden så ska det nog låta romantiskt men jag tycker fasaden spricker lite när den underförstådda slutklämmen på den ungefärliga meningen ”Åh vad jag skulle ge för att veta att hon inte kan ge mig Rötan…” är ”…för jag kan banne mig inte hålla mig, jag måste ligga med henne nu, helst igår”. Hon har tänkte något liknande ca hundra (okej, kanske ”bara” fem) gånger innan, men hans var lite roligare. Hennes var bara ”Åh, jag kan aldrig vara med honom”. Jag vet förresten inte ens om de gillar att umgås, det ska vi bara utgå från för att de växte upp tillsammans.

(Btw så blir en person nästan våldtagen i boken, och senare berättar en annan person om att den blivit våltagen. Så trigger-varning på det!) (Kort kritik på det också: Personen som utsätts för försöket resonerar så orealistiskt vettigt när personen som blev våldtagen berättar. Hur hon kommit till EXAKT rätt och hälsosamma slutsatser helt på egen hand är väldigt mystiskt, men jag antar att Pettersen mest vill driva hem en poäng).

Sammanfattning

Ett lovande koncept helt förstört av kåta tonåringar.

//Ellinor

 

 

En positiv uppföljare…

Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Genre/tema: Fantasy, urban fantasy, ungdom

Kort handling

Det här är andra boken om de utvalda häxorna i Engelsfors. Hettan har lagts sig över Engelsfors och vill inte ge med sig.

Recension

Jag läste Cirkeln någon gång back in the day och störda mig fruktansvärt på den. Jag kunde knappt läsa den för att böckerna kändes så grunda. Språket kändes dumt, det vill säga som att det fördummade mig som läsare. Det hände massa saker utan att det kändes som att något faktiskt påverkade mig.

Sen startade jag en berättargrupp på biblioteket, där tanken var att vi också skulle läsa en bok tillsammans. Det var till och med svårare än jag trodde att komma överens om en, och till slut blev det så att alla skulle får varsin person att välja en bok åt. Personen som valde åt mig älskar Cirkeln-böckerna. Så det var bara att  bita i det sura äpplet och ta mig igenom även den  andra boken.

Och det var faktiskt riktigt trevligt! Jag vet inte om den är särskilt mycket bättre än första egentligen, eller om mina förväntningar var så oerhört låga att jag bara kunde bli positivt överraskad, men den här gången störde jag mig inte på språket på samma sätt. Och storyn var riktigt spännande. En mystisk sekt byggs upp, rådet (häxornas polis/domstol/regering…?) ställer till problem för dem, allt medan de försöker få reda på mer om vad som förväntas av dem och vad demonernas nästa steg är. Jag tycker också att de utvaldas relationer byggs upp riktigt bra i den här boken.

MEN. Med bara några kapitel kvar så visar det sig än en gång varför jag inte är ett fan av den här serien.

1. När det avslöjas vem som är den skyldige får jag inte en aha-upplevelse, utan en jaha-upplevelse. I princip ingenting har gett några ledtrådar om att det är den här personen, men nu när författarna skriver mig på näsan med det så kan jag acceptera att det är så det gått till. Det hade dock varit kul att få några pusselbitar att ens fundera på, innan de föll på plats. Hade precis samma problem i första boken.
2. En av personerna har kämpat med en del relationsproblem, och kommer till starka insikter mot slutet. Härligt tänker jag! Men sen så hoppar personen fram till insikter som NÄSTA BOK BORDE HA LÅTIT FÅ VÄXA FRAM TILL NÅGOT NATURLIGT. Men nej nej. Ingen orkar väl vänta på sånt, vi har ju segat i hela den här boken, det är väl ingen som vill läsa om en fortsatt trovärdig och naturlig utveckling? Bah.
3. Jag fick reda på att den personliga utveckling som jag uppskattat att en av karaktärerna gick igenom hade ett så specifikt syfte att hela den storylinen känns megakrystad i retrospekt.
4. Jag kan fortfarande inte riktigt identifiera mig med någon av karaktärerna. En av karaktärerna är riktigt lik mig (Minoo), något som Rebecka (också bibliotekslampa) brukar påpeka, men det är ändå något som saknas. Jag känner liksom inte för dem, jag känner dem lite för ytligt. Det gör väl inte så mycket att jag inte bryr mig om dem när det ändå var spännande, men när det blev så störigt i slutet irriterar det mig igen.

Sammanfattning

Spännande läsning, men författarna är inga höjdare på att knyta ihop säcken – allt går för fort och känns för uppenbart planerat av en författare. (Klart en ska planera slutet på berättelsen, men det ska ju inte KÄNNAS som att det är planerat av en författare).

//Ellinor