Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Genre/tema: Fantasy, urban fantasy, ungdom
Kort handling
Det här är andra boken om de utvalda häxorna i Engelsfors. Hettan har lagts sig över Engelsfors och vill inte ge med sig.
Recension
Jag läste Cirkeln någon gång back in the day och störda mig fruktansvärt på den. Jag kunde knappt läsa den för att böckerna kändes så grunda. Språket kändes dumt, det vill säga som att det fördummade mig som läsare. Det hände massa saker utan att det kändes som att något faktiskt påverkade mig.
Sen startade jag en berättargrupp på biblioteket, där tanken var att vi också skulle läsa en bok tillsammans. Det var till och med svårare än jag trodde att komma överens om en, och till slut blev det så att alla skulle får varsin person att välja en bok åt. Personen som valde åt mig älskar Cirkeln-böckerna. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ta mig igenom även den andra boken.
Och det var faktiskt riktigt trevligt! Jag vet inte om den är särskilt mycket bättre än första egentligen, eller om mina förväntningar var så oerhört låga att jag bara kunde bli positivt överraskad, men den här gången störde jag mig inte på språket på samma sätt. Och storyn var riktigt spännande. En mystisk sekt byggs upp, rådet (häxornas polis/domstol/regering…?) ställer till problem för dem, allt medan de försöker få reda på mer om vad som förväntas av dem och vad demonernas nästa steg är. Jag tycker också att de utvaldas relationer byggs upp riktigt bra i den här boken.
MEN. Med bara några kapitel kvar så visar det sig än en gång varför jag inte är ett fan av den här serien.
- När det avslöjas vem som är den skyldige får jag inte en aha-upplevelse, utan en jaha-upplevelse. I princip ingenting har gett några ledtrådar om att det är den här personen, men nu när författarna skriver mig på näsan med det så kan jag acceptera att det är så det gått till. Det hade dock varit kul att få några pusselbitar att ens fundera på, innan de föll på plats. Hade precis samma problem i första boken.
- En av personerna har kämpat med en del relationsproblem, och kommer till starka insikter mot slutet. Härligt tänker jag! Men sen så hoppar personen fram till insikter som NÄSTA BOK BORDE HA LÅTIT FÅ VÄXA FRAM TILL NÅGOT NATURLIGT. Men nej nej. Ingen orkar väl vänta på sånt, vi har ju segat i hela den här boken, det är väl ingen som vill läsa om en fortsatt trovärdig och naturlig utveckling? Bah.
- Jag fick reda på att den personliga utveckling som jag uppskattat att en av karaktärerna gick igenom hade ett så specifikt syfte att hela den storylinen känns megakrystad i retrospekt.
- Jag kan fortfarande inte riktigt identifiera mig med någon av karaktärerna. En av karaktärerna är riktigt lik mig (Minoo), något som Rebecka (också bibliotekslampa) brukar påpeka, men det är ändå något som saknas. Jag känner liksom inte för dem, jag känner dem lite för ytligt. Det gör väl inte så mycket att jag inte bryr mig om dem när det ändå var spännande, men när det blev så störigt i slutet irriterar det mig igen.
Sammanfattning
Spännande läsning, men författarna är inga höjdare på att knyta ihop säcken – allt går för fort och känns för uppenbart planerat av en författare. (Klart en ska planera slutet på berättelsen, men det ska ju inte KÄNNAS som att det är planerat av en författare).
//Ellinor
Bibliotekslamporna 