Ung kärlek som värmer och berör

Titel: Som eld
Författare: Sara Lövenstam
Genre/tema: Unga, kärlek, ”coming-of-age”

Recension:

Under en ganska lång tid nu har jag haft svårt att läsa litteratur om utspelar sig i nutid. Jag har en förkärlek för fantasy, sci-fi och ”fantastiska” element i handlingen, vardagsrealism och slice-of-life får mig sällan att bli intresserad av en titel. Som eld är faktiskt den enda på väldigt länge som fått mig att sträckläsa en sån berättelse och jag vet inte om det var den ömsinta kärleksberättelsen eller Lövenstams fantastiska berättande som gjorde det eller kanske rentav båda två? För jag älskar hur Lövenstam skriver och jag kan verkligen inte förstå varför jag inte har läst mer av henne (jag ska definitivt börja på Tillbaka till henne så fort jag har möjlighet. Det går förresten att läsa en underbar recension skriven av Ellinor av den boken här). Fast nu tillbaks till Som eld; jag nästan rös av välbehag när jag fann titelordet i boken, jag finner faktiskt ett slags välbehag under hela läsandet för att vara ärlig för det är så lätt att komma i stämning och leva sig in i det som berättas. Jag kan praktiskt taget känna havslukten i luften, de bara solbrynta axlarna när de nuddar varandra i värmen, de harmoniska stunderna under de sena sommarkvällarna där tiden liksom står stilla. Jag kan fortsätta ännu längre men kort sagt så tycker jag språket har väldigt bra inlevelse och jag har aldrig velat åkt ut till skärgården så mycket som jag ville när jag läste den här boken.

Och själva storyn då, hur var den? Kort sagt: helt fantastisk. Lite längre sagt: sträcklästa jag den från morgon till kväll (man måste ju jobba mittemellan också) och var helt uppslukad av hur Lollo och Anna finner varandra, finner kärlek men inte minst hur de finner sig själva. Och jag vet faktiskt inte vad mer jag behöver skriva om storyn förutom att Anna och Lollo är två unga tjejer med helt olika uppväxt som semestrar på samma ö och som nästan magnetiskt dras till varandra. Jag måste medge, jag är särskilt svag för berättelser med hbtq+ personer (som ni kommer säkert kommer märka på av mina recensioner) och särskilt såna där personernas sexualitet eller identitet inte definierar dem UTAN är en del av hur de definierar sig själva.

Sammanfattning: Som eld är en ömsint och engagerande berättelse om två tjejers attraktion och kärlek till varandra men är en lika stor del om att hitta sig själv. Underbart språk och berättande. Läs för tusan!

//Madde

Ihållande skräck till havs

Titel: Färjan
Författare: Mats Strandberg
Genre/Tema: Skräck

Handling

Under ett dygn mellan Sverige och Finland ska 1 200 passagerare på färjan Baltic Charisma leva tätt inpå varandra. Sena timmar, alkohol, trängsel – det är som upplagt för bråk. Men någonting annat har smugit sig ombord också, någonting med sin egen agenda för nattens många timmar. Vampyrer rör sig i korridorerna och snart visar det sig att gamla hederliga slagsmål är det sista passagerarna och de anställda på Baltic Charisma har att oroa sig för.

Recension

I höstas pendlade jag två timmar varje dag under några månader. När jag efter en och en halv månads åkande fram och tillbaka mellan hem och arbete insåg att min sedvanliga åksjuka inte infann sig som jag befarat, började jag läsa för att få tiden. Högst upp på listan stod Färjan av Mats Strandberg, en bok som det började surras väldigt om när den kom ut. Jag blev genast nyfiken, för upplägget kändes ordentligt skrämmande; jag som tycker att öppet hav är en av de obehagligaste platser att fastna på visste genast att det här kunde bli riktigt bra läsning.

En av anledningarna till att jag gillar det Mats Strandberg gör i Färjan är att han påminner mig om att det onda kan slå ut på de mest oväntade ställen. På ställen som utåt sett verkar harmlösa. Men på samma sätt kan det även blomma ut extraordinära personer i fasansfulla situationer. För Färjan är inte bara en otäck och nervkittlande berättelse. Den handlar om de alldagliga men alltid komplexa människorna, om val och om att livet inte stannar för levande eller död, om invecklade relationer och känslor. Det här gör att Färjan får mig att tänka på döden väldigt mycket, det är sant, men även på livet och allt vad det innebär för mig.

I Färjan får vi följa ett antal olika individer som alla bär på sina bekymmer, planer, tankar och drömmar. Det som är så träffande är att hela persongalleriet består av människor som jag någon gång i mitt liv har mött, på ett eller annat sätt. Jag känner även igen många av dragen hos mig själv, i viss mån. Strandberg lyckas skickligt beskriva dessa personer så att de känns högst levande. Jag kan se dem, höra dem, känna dem. Allt känns autentiskt. Detta medför också automatiskt att som karaktärerna går igenom känns så mycket starkare hos mig. Och det känns som att det lika gärna skulle kunna hända mig, för hela situationen är så vardaglig. En vardag som plötsligt krackelerar på det mest bisarra sätt.

Varje nytt kapitel byter perspektiv, vilket kan låta förvirrande men Strandberg använder metoden skickligt, han håller mig i handen medan handlingen förs framåt. Inte en enda gång behöver jag stanna upp för att någonting känns oförklarligt eller löst hängande. Över huvud taget upplever jag texten som väldigt sparsmakad, med endast så mycket information som behövs för att förse mig med det jag behöver och vill veta för tillfället. Under läsningens gång upplever jag många olika känslor vilket jag ser som ett gott tecken! Det känns att Mats Strandberg vet människor och har ett öga för olika sorters personskildringar.

Egentligen kan jag inte berätta mycket mer om handlingen, för den här boken förtjänar att upptäckas på egen hand. Men jag vill ändå utfärda någon slags äckelvarning, för det här är en historia som använder sig av kött, blod, lemmar och allt däremellan. Jag var nära att hoppa över vissa delar eftersom jag är så känslig för blod och liknande, men på något sätt lyckades jag ta mig igenom allt och inser att detta är en riktigt bra berättelse. Inte bara som skräck, för det är den verkligen, utan även dess uppbyggnad och stomme håller. Det är nog en av de bästa böcker jag har läst.

Sammanfattning

En mycket spännande och emellanåt brutal skräckhistoria som passar den som uppskattar rysligheter men också en bra berättelse med ett rikt persongalleri.

//Rebecka

PS. Boken ska även filmatiseras…

En positiv uppföljare…

Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Genre/tema: Fantasy, urban fantasy, ungdom

Kort handling

Det här är andra boken om de utvalda häxorna i Engelsfors. Hettan har lagts sig över Engelsfors och vill inte ge med sig.

Recension

Jag läste Cirkeln någon gång back in the day och störda mig fruktansvärt på den. Jag kunde knappt läsa den för att böckerna kändes så grunda. Språket kändes dumt, det vill säga som att det fördummade mig som läsare. Det hände massa saker utan att det kändes som att något faktiskt påverkade mig.

Sen startade jag en berättargrupp på biblioteket, där tanken var att vi också skulle läsa en bok tillsammans. Det var till och med svårare än jag trodde att komma överens om en, och till slut blev det så att alla skulle får varsin person att välja en bok åt. Personen som valde åt mig älskar Cirkeln-böckerna. Så det var bara att  bita i det sura äpplet och ta mig igenom även den  andra boken.

Och det var faktiskt riktigt trevligt! Jag vet inte om den är särskilt mycket bättre än första egentligen, eller om mina förväntningar var så oerhört låga att jag bara kunde bli positivt överraskad, men den här gången störde jag mig inte på språket på samma sätt. Och storyn var riktigt spännande. En mystisk sekt byggs upp, rådet (häxornas polis/domstol/regering…?) ställer till problem för dem, allt medan de försöker få reda på mer om vad som förväntas av dem och vad demonernas nästa steg är. Jag tycker också att de utvaldas relationer byggs upp riktigt bra i den här boken.

MEN. Med bara några kapitel kvar så visar det sig än en gång varför jag inte är ett fan av den här serien.

1. När det avslöjas vem som är den skyldige får jag inte en aha-upplevelse, utan en jaha-upplevelse. I princip ingenting har gett några ledtrådar om att det är den här personen, men nu när författarna skriver mig på näsan med det så kan jag acceptera att det är så det gått till. Det hade dock varit kul att få några pusselbitar att ens fundera på, innan de föll på plats. Hade precis samma problem i första boken.
2. En av personerna har kämpat med en del relationsproblem, och kommer till starka insikter mot slutet. Härligt tänker jag! Men sen så hoppar personen fram till insikter som NÄSTA BOK BORDE HA LÅTIT FÅ VÄXA FRAM TILL NÅGOT NATURLIGT. Men nej nej. Ingen orkar väl vänta på sånt, vi har ju segat i hela den här boken, det är väl ingen som vill läsa om en fortsatt trovärdig och naturlig utveckling? Bah.
3. Jag fick reda på att den personliga utveckling som jag uppskattat att en av karaktärerna gick igenom hade ett så specifikt syfte att hela den storylinen känns megakrystad i retrospekt.
4. Jag kan fortfarande inte riktigt identifiera mig med någon av karaktärerna. En av karaktärerna är riktigt lik mig (Minoo), något som Rebecka (också bibliotekslampa) brukar påpeka, men det är ändå något som saknas. Jag känner liksom inte för dem, jag känner dem lite för ytligt. Det gör väl inte så mycket att jag inte bryr mig om dem när det ändå var spännande, men när det blev så störigt i slutet irriterar det mig igen.

Sammanfattning

Spännande läsning, men författarna är inga höjdare på att knyta ihop säcken – allt går för fort och känns för uppenbart planerat av en författare. (Klart en ska planera slutet på berättelsen, men det ska ju inte KÄNNAS som att det är planerat av en författare).

//Ellinor