Jag hejdade mig medan jag satte upp bilderböcker under pass i barndisken för att snabbt läsa igenom denna. I nästa stund står jag och försöker förtvivlat blinka bort tårarna för att jag ska verkar någorlunda professionell om någon låntagare skulle be om hjälp.
Läs den. Fruktansvärt stark.
//Ellinor
Något skrivet av George R.R. Martin! Som jag hungrar efter det. Missförstå mig rätt – jag stöder till hundra procent att han tar den tid han behöver. Men det betyder inte att jag inte gärna lägger händerna på nytt när det kommer, även om det är riktat till barn 9-12 år. Sånt är inget problem om författaren är bra på att skriva till barn.
Boken börjar lite som en gammal saga, och språket är vackert även i översättning så jag är redo att sugas in i handlingen direkt. Och jag fortsätter vara redo tills boken är slut. För sagoformatet hålls kvar, inklusive sparsamt med dialog, så tempot existerar knappt. Det bara tröskar på lite makligt helt enkelt. Det hela hjälps inte av teckningar som känns omoderna. Efter att jag är klar, vilket inte tog mer än någon timme eftersom den är väldigt tunn och har luftig text, så känner jag mig väldigt snopen. Jag tyckte mest det slutade lite konstigt och sorgligt. Vad var ens poängen med den här sagan? Vi lär inte direkt känna några människor, och tydligen är inte den relation som byggs upp lite grann önskvärd. Och vad symboliserar isdraken?
Jag försöker fundera på språket, och kommer fram till att jag nog skulle säga att den kanske skulle passa som god natt-saga för en 6-7-åring, jag kan inte tänka mig att en 10-12-åring skulle ha minsta utbyte av detta. Men. Så har Martin slängt in ett krig i förbigående, och när folk kommer tillbaka från det beskrivs de äckliga såren tydligt. Mums. Dessutom är eld-drakarna rätt obehagliga. Så inte så lämpligt för 6-7-åringen ändå.
Boken är menlös, med oklar(t) målgrupp och syfte.
//Ellinor
Titel: Saras vingar
Författare: Lorenza Farina
Illustratör: Sonia M. L. Possentini
Genre/tema: Bilderbok, Andra världskriget, historiskt, förintelsen
Recension:
Förintelsen är ett svårt ämne och att göra en bilderbok för barn känns extra tungt och känsligt. Farina gör det dock lågmält och respektfullt med hjälp av perspektivet av en liten rödhake som bestämmer sig för att ta hand om Sara, en liten flicka som anländer med ett av tågen som bolmar in till koncentrationslägret på förstasidorna. Då det är en liten fågel vi följer så förklaras inget av det vi ser. Vilka är alla dessa människor som kommer från tågen? Varför slits Sara från sin mamma? Varför måste barnen arbeta och varför får de ingen mat? Som barn kan jag tänka mig att förstå vad det handlar om och vad som egentligen händer om man inte redan förstår bakgrunden av vad som hände under andra världskriget och förintelsen. Det vore därför bra om man som vuxen sitter tillsammans med de yngsta läsarna.
Samtidigt som berättelsen är lågmäld så är illustrationerna nästan motsatsen till det. Bilderna är enkla och ganska händelsefattiga men kanske är det just på grund av det som gör dem så starka. Det är mörkt, nästintill färglöst och vissa sidor är dränkt i svart där fångarnas ihåliga ansikten eller ett svagt ljus förstärks.
De nästan kolsvarta illustrationerna blir desto mer framträdande och påträngande när de blandas med de väldigt ljusa, dock lika ensamma och kalla, bilderna.
Sammanfattningsvis är Saras vingar en ömsint och vacker berättelse men vars starka men enkla illustrationer är det som ger mest intryck och det som stannar kvar längst. Precis som boken inte förklarar varför och vad som egentligen händer under sidornas gång så är även slutet väldigt öppet för interpretation.
//Madde
Bibliotekslamporna 