Enbart obehaglig bakgrund till kvinnoön

Titel: Naondel (Krönikor från Röda Klostret #2)
Författare: Maria Turtschaninoff
Genre: Fantasy

Serie Krönikor från Röda Klostret:
1. Maresi
2. Naondel
3. Breven från Maresi

Recension

Varning: Våldtäkt.

Min enda reaktion efter att ha läst denna var: ”Äntligen har jag tagit mig igenom våldtäktsboken”.

Jag tycker att sexuellt våld och maktutövning är fruktansvärt obehagligt, och jag blir snabbt illa till mods när det ens antyds i både film och text. Och i den här boken handlar det om kvinna efter kvinna efter kvinna som blir brutalt utsatta, både fysiskt och psykiskt. Det enda positiva jag har att säga om boken är att våldtäkterna inte är detaljerat beskrivna. Ofta är första gången med varje person lite mer tydlig, sen övergår det till svepande beskrivningar som ”han våldtog mig varje natt”.

I första boken i serien följer vi Maresi, som för ett lugnt liv på ön bebodd bara av kvinnor som flytt förföljelse. Jag trodde att bok två skulle vara en uppföljare, men det var en tillbakablick. Den handlar om grundarna till samhället på ön.

Deras historia formas av en bräcklig man med storhetsvansinne, som tar makten över liv och död och framtid från den första kvinnan. Sedan handlar det om hur han håller makten för sig själv och utnyttjar den för att få alla att tjäna honom genom att mörda och förstöra hänsynslöst. Han tar dessutom fler och fler kvinnor med olika bakgrunder till sitt kvinnohus, och han berövar dem allt. Han våldtar dem, de är inlåsta och hårt övervakade, de kan inget göra. De är ägodelar, och uppgivenheten sprider sig genom nästan hela boken. Känslan är kvävande.

Boken visar på hur en enda maktgalen man kan förstöra så mycket för så många, för flera generationer. Och hur svårt det är att rubba den makten. Det känns tyvärr igen, både historiskt och nu.

Utöver det gav mig inte boken någonting förutom obehag. Den enda anledningen till att jag läste klart var att jag inte tycker om att lämna saker oavslutade.

//Ellinor

Fridfull och mystisk kvinnoö

Titel: Maresi (Krönikor från Röda Klostret #1)

Författare: Maria Turtschaninoff

Genre: Fantasy

Serie Krönikor från Röda Klostret:

1. Maresi

2. Naondel

3. Breven från Maresi

Recension

Det första jag måste säga är att framsidan inte matchar innehållet. Den ser ut som ett tonårsdrama, men den är i stället en väldigt lugn beskrivning av en fristad för kvinnor som behöver beskydd.

Vi följer Maresi, en novis på en ö med enbart kvinnor. På ön finns ett kloster, och kvinnorna följer en tro på Urmodern och hennes olika ansikten Jungrfrun, Mor, och Haggan. När en ny novis, jagad av sitt förflutna, anländer så tar Maresi henne under sina vingar. Vi får sen följa dem i deras stabila vardag genom årstiderna, av lektioner och hårt men trevligt arbete. Det känns meditativt och tryggt. Jai, som den nya heter, släpper dock inte oron över sitt förflutna och tids nog kommer det ikapp. Under historiens gång måste Maresi också brottas med manifestationer av Haggan/döden och vad det betyder för henne.

Den gemenskap alla på ön har, och den frihet och trygghet som skapats, smittar av sig. Det är mysigt att läsa om denna vardag. Det blir mer obehagligt mot slutet, men desto mer avslöjas av den mystiska och oberäkneliga magi som de alla är kopplade till. Överlag är det både en lugn och spännande bok.

Sammanfattning

Boken gör mig inte lyrisk, men den sveper in mig i en känsla av trygghet och tillfredsställelsen av att ha en plats. Språket ger en känsla av äldre tider, av långsamhet. Den magiska kryddan och nästan mytologiska kraften förstärker atmosfären och jag får en väldigt ombonad känsla av hela boken.

//Ellinor

Svårmodigt relationsdrama i lättsam ton

Titel: Leah on the Off Beat

Författare: Becky Albertalli

Genre: Ungdom, HBTQ+, relationer

Serie:

1. Simon vs. the Homo Sapiens Agenda

2. Leah on the Off Beat

Nu var det länge sen det kom upp något här, så nu blir det en spontan recension av en bok jag läste ut för ca en kvart sen.

Recension

Jag fullkomligt älskade ”Simon vs.”, så jag hade förväntningar på denna. Den här gången är berättaren Leah, Simons kompis, som mest var bitter och svartsjuk i förra boken. Tyvärr är hon likadan på insidan, och jag kan inte relatera till det över huvud taget. Huvudpersonen påverkar berättelsens karaktär. Simon var charmig, konflikträdd, rolig, så boken blir varm och skrattframkallande. Leah däremot är butter, motvalls och svår, så boken blir frustrerande och förvirrande.

Ibland står hon upp för saker som är bra, samt ger bra råd till sina vänner. Men oftast skapar hon konflikter och jobbiga situationer där det inte alls behöver finnas, typ för att hon är obekväm med sig själv…? Och resten av tiden undviker hon konfrontationer så att det blir jobbigt awkward. Inte charmigt. Bara ont-i-magen-varför-kan-du-inte-bara-säga-vad-du-tänker-awkward.

Det är också träligt, för ibland förstår jag inte ens varför hon är upprörd. Hon stormar iväg från en massa samtal, och flera gånger undrar jag vad det var hon var arg på, för hon tänker ofta en sak och säger en annan. Och hon ryggar inte heller för att fortsätta vara elak mot folk även när de försöker sitt bästa och är ångerfulla.

En till förvirrande sak är att Abby (den snälla snygga tjejen från förra boken) typ råstöter på Leah, trots att Abby är ihop med Nick (den snygga populära från förra boken). Dels undrar jag varför hon söker kontakt, för de har inte pratat på ett år och Leah är bara aggressiv och awkward (eftersom hon har en megacrush på Abby), så vad får Abby ut av det? Leah referar till att de var jättenära vänner (typ innan Simon-boken), men det tar lång tid innan läsaren får veta mer vilket jag tycker är en stor brist.

Abbys beteende gör Leah arg, och ärligt talat är Abby förvirrande – hon var så trevlig i Simon, varför är hon konstig nu, och sänder dubbla signaler. Mot slutet förstår jag mer, och jag förstår att situationen är komplicerad för att kvinnlig närhet aldrig blir gay, vilket är förvirrande för kvinnor som är attraherade av kvinnor. Det är ett bra tema att ta upp och gör mig mer positivt inställd till boken.

Sammanfattning

Jag förstår mig inte på Leah, och det tar dessutom lång tid innan jag förstår bakgrunden till hennes relation med Abby. Jag är mest frustrerad, irriterad och trött när jag läser. Albertalli skriver dock bra, det är lätt att läsa, och hon lyckas med slutet av boken mycket bättre än i ”Simon vs.”, där jag tyckte att hon drog ut på det för länge. Det fanns också bra poänger om att vara bi och tjej, och hur förvirrande kvinnliga närhet kan vara. Överlag var det en okej upplevelse att läsa boken, och relaterar en mer till Leahs personlighet blir den säkert riktigt bra.

//Ellinor

Ung kärlek som värmer och berör

Titel: Som eld
Författare: Sara Lövenstam
Genre/tema: Unga, kärlek, ”coming-of-age”

Recension:

Under en ganska lång tid nu har jag haft svårt att läsa litteratur om utspelar sig i nutid. Jag har en förkärlek för fantasy, sci-fi och ”fantastiska” element i handlingen, vardagsrealism och slice-of-life får mig sällan att bli intresserad av en titel. Som eld är faktiskt den enda på väldigt länge som fått mig att sträckläsa en sån berättelse och jag vet inte om det var den ömsinta kärleksberättelsen eller Lövenstams fantastiska berättande som gjorde det eller kanske rentav båda två? För jag älskar hur Lövenstam skriver och jag kan verkligen inte förstå varför jag inte har läst mer av henne (jag ska definitivt börja på Tillbaka till henne så fort jag har möjlighet. Det går förresten att läsa en underbar recension skriven av Ellinor av den boken här). Fast nu tillbaks till Som eld; jag nästan rös av välbehag när jag fann titelordet i boken, jag finner faktiskt ett slags välbehag under hela läsandet för att vara ärlig för det är så lätt att komma i stämning och leva sig in i det som berättas. Jag kan praktiskt taget känna havslukten i luften, de bara solbrynta axlarna när de nuddar varandra i värmen, de harmoniska stunderna under de sena sommarkvällarna där tiden liksom står stilla. Jag kan fortsätta ännu längre men kort sagt så tycker jag språket har väldigt bra inlevelse och jag har aldrig velat åkt ut till skärgården så mycket som jag ville när jag läste den här boken.

Och själva storyn då, hur var den? Kort sagt: helt fantastisk. Lite längre sagt: sträcklästa jag den från morgon till kväll (man måste ju jobba mittemellan också) och var helt uppslukad av hur Lollo och Anna finner varandra, finner kärlek men inte minst hur de finner sig själva. Och jag vet faktiskt inte vad mer jag behöver skriva om storyn förutom att Anna och Lollo är två unga tjejer med helt olika uppväxt som semestrar på samma ö och som nästan magnetiskt dras till varandra. Jag måste medge, jag är särskilt svag för berättelser med hbtq+ personer (som ni kommer säkert kommer märka på av mina recensioner) och särskilt såna där personernas sexualitet eller identitet inte definierar dem UTAN är en del av hur de definierar sig själva.

Sammanfattning: Som eld är en ömsint och engagerande berättelse om två tjejers attraktion och kärlek till varandra men är en lika stor del om att hitta sig själv. Underbart språk och berättande. Läs för tusan!

//Madde