Enbart obehaglig bakgrund till kvinnoön

Titel: Naondel (Krönikor från Röda Klostret #2)
Författare: Maria Turtschaninoff
Genre: Fantasy

Serie Krönikor från Röda Klostret:
1. Maresi
2. Naondel
3. Breven från Maresi

Recension

Varning: Våldtäkt.

Min enda reaktion efter att ha läst denna var: ”Äntligen har jag tagit mig igenom våldtäktsboken”.

Jag tycker att sexuellt våld och maktutövning är fruktansvärt obehagligt, och jag blir snabbt illa till mods när det ens antyds i både film och text. Och i den här boken handlar det om kvinna efter kvinna efter kvinna som blir brutalt utsatta, både fysiskt och psykiskt. Det enda positiva jag har att säga om boken är att våldtäkterna inte är detaljerat beskrivna. Ofta är första gången med varje person lite mer tydlig, sen övergår det till svepande beskrivningar som ”han våldtog mig varje natt”.

I första boken i serien följer vi Maresi, som för ett lugnt liv på ön bebodd bara av kvinnor som flytt förföljelse. Jag trodde att bok två skulle vara en uppföljare, men det var en tillbakablick. Den handlar om grundarna till samhället på ön.

Deras historia formas av en bräcklig man med storhetsvansinne, som tar makten över liv och död och framtid från den första kvinnan. Sedan handlar det om hur han håller makten för sig själv och utnyttjar den för att få alla att tjäna honom genom att mörda och förstöra hänsynslöst. Han tar dessutom fler och fler kvinnor med olika bakgrunder till sitt kvinnohus, och han berövar dem allt. Han våldtar dem, de är inlåsta och hårt övervakade, de kan inget göra. De är ägodelar, och uppgivenheten sprider sig genom nästan hela boken. Känslan är kvävande.

Boken visar på hur en enda maktgalen man kan förstöra så mycket för så många, för flera generationer. Och hur svårt det är att rubba den makten. Det känns tyvärr igen, både historiskt och nu.

Utöver det gav mig inte boken någonting förutom obehag. Den enda anledningen till att jag läste klart var att jag inte tycker om att lämna saker oavslutade.

//Ellinor