(BILD)
Titel: Evig natt
Författare: Michelle Paver
Genre/tema: Skräckroman, rysare
Recension:
Jag har inte läst något av Paver tidigare, dvs jag har inte hunnit förknippa henne med någon särskild stil eller genre, så jag började läsa Evig natt utan några egentliga förväntningar förutom att den skulle (som jag fick höra) vara läskig. Och var den det? Nja. Ok, den är bitvis otäck men inte alls lika läskig som jag hade hört (blivit lovad). I början funderade jag på om det kanske är språket/översättningen som satte hinder för det för jag fick höra att språket skulle skildra tidsandan (sent 30 till 40-tal), vilket jag inte riktigt tyckte att den svenska versionen gjorde. Nu i efterhand inser jag varför jag inte skrämdes lika mycket av den som jag skulle kunna ha gjort – och för att inte spoila ska jag försöka hålla mig vag – den scen som ”påbörjar” själva skräckhistorien förankras på något sätt i resten av boken. Dvs jag kan inte riktigt släppa den bild eller känsla som jag får av just den scenen, vilket är ett ganska besviket men accepterande ”Jaha”. Jag ska väl inte säga så mycket mer än att jag verkligen uppskattar skräck som håller läsaren/tittaren i det dolda så länge de kan. Fast som jag påpekade tidigare så är den fortfarande otäck på sina ställen, mycket med hjälp av miljön; ett vackert men kallt, mörkt och brutalt Arktis. Och trots att det kan känna en slags frihet av att vistas på en sådan plats så kan jag förstå att det konstanta mörkret som huvudkaraktärerna till slut måste infinna sig i blir som en motsats till den friheten. Skildringarna av mörkret blir ibland klaustrofobisk och det riktigt läskiga blir det man inte kan se – vare sig om det bara är i ens huvud eller om det faktiskt finns där.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att det först och främst är miljön som gör att den här boken spännande och speciell, det andra är protagonisten Jacks inre resa från början till slut.
//Madde
Bibliotekslamporna 