Fantasy möter tantsnusk

Titel: Röta
Författare: Siri Pettersen
Genre/tema: Fantasy, ungdom, nordiskt

Serie: Korpringarna
Del 1: Odinsbarn
Del 2: Röta
Del 3: Kraften

OBS: Spoilers från tidigare bok

Recension

Första boken började ändå intressant, men gick enligt mig snabbt utför. Och det blir bara löjligare i bok 2.

Boken är strösslad med konstiga liknelser (till exempel liknar en oskuld en knivstucken persons reaktion vid en älskares – how tf would you know?), skum sexfixering (välutrustade monster vs kåta främlingar),  och moralkakor om att människor förstör miljön i stil med ”Den här världen är döende”. Edit: Det kanske inte är människornas fel, men de är i alla fall patetiska som springer runt och tror att de är något i en döende värld.

Hirka är den bättre huvudkaraktären, men hon är i den moderna världen, vilket är rätt ointressant. Dock springer hon runt med en vek och cynisk människa, samt en översittare till blind, vilket ändå är rätt spännande. Misstänksamheten är på max, eftersom alla har sin egen agenda – vem kan hon lita på egentligen?

Rime är kvar i Ymslanden, vilket är mysigt. Men han är helt oresonligt, vilket är ännu mer ointressant än den moderna världen. Han blir av oklar anledning helt besatt av att hitta Hirka och gör precis vad som helst för att uppnå det, utan någon slags hänsyn till varken människor i hans närhet eller folket som han en gång sagt sig vilja tjäna. Förmodligen är detta ett försök att ytterligare nyansera vem som är ond eller god, men det blir bara svårt att sympatisera med hans melodramatiska överreaktioner som går helt emot allt han stått för. Hans mål var att bryta upp rådet och få landet på fötter. Men när han väl är där beter han sig som en vettvilling bara för att hans fuck-fantasy är borta. Suck.

Han är åtminstone patetisk och värdelös utan sin älskade, medan Hirka är rätt bra på att ta sig framåt i den nya världen, så det var ju ändå ett plus i kanten angående könsroller. Men han är aggressiv med storhetsvansinne, medan hon värnar om allt liv etc, och tro för all del inte att hon slutat stanna upp i varje kapitel för att med smärta och längtan sucka över Rime. Så det går ändå minus på könsrollsskalan, om det nu finns en sådan.

Och sen så var det kåtheten. Nu var det ett tag sen jag avslutade boken, så jag kan inte riktigt säga exakt vad i språket som gav mig denna känsla men: Det här känns inte som en ungdomsbok, utan jag får starka tantsnusk-vibbar. Jag vet inte hur gammal Pettersen är, men när jag läste en nästan-sex-scen så fick jag för mig att hon är uppåt 50 år gammal. Men det kanske bara är jag som tycker att sex-scener i fantasy är out of place.

Sammanfattning

Helt klart en sämre bok i mina ögon, dock är den rätt bra på att hålla en osäker på vem som är god och vem som är ond. Tantsnusk-varning.

Bonus

Två kommentarer som jag hade skrivit om boken i samband med att jag läste den, men tyvärr glömt exakt vad jag syftade på:

• Unken kvinnosyn. De är bara herre över sig själva så länge ingen man tämjt dem.
• Känns som att det är en power fantasy skriven av en femtonåring.

 

//Ellinor

 

 

Nordisk fantasy överskuggad av blaha-romans

(Inte min hand btw – det var en tung bok att försöka ta kort på med bara en hand)

Titel: Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Genre/Tema: Fantasy, nordiskt, ungdom

Kort handling

Hirka kommer till Ymslanden (ett typ medeltida samhälle där alla har svans och kan använda Kraften) genom Korpringar (stenringar) när hon är en liten bebis. Hon räddas av en av Ymsätt (läs: med svans och Kraft), som sticker en kniv längst ner på ryggen på henne för att det ska se ut som att hon har haft svans men blivit berövad den, fast hon är Odinsbarn / menskr. Sen uppfostrar han henne som sin egen, och säger inget ens till henne. Men när hon är ca 15 år och ska genomgå Riten (något för folk med Kraft) så börjar sanningen uppenbara sig och hon dras in i ett krig mot onda krafter.

Recension

Boken är över lag spännande, och det är övertygande dramatiskt. Jag blir ofta osäker på hur utgången av konfrontationer ska gå, och även överrumplad av när saker inte går som de ska, vilket är ett stort plus! Det bättras nog också på av att författaren, enligt dagens mode, inte är rädd för att döda en och annan kär karaktär. Inte överdrivet, inget Game of Thrones här, men bara så där så en inte riktigt känner sig trygg. (På tal om GoT så känns elakingarna från en annan dimension som Ymslanden slåss mot lite som White Walkers).

Det är också ett häftigt tema med att ifrågasätta ”regeringens” motiv  – vem är det egentligen som jobbar för Ymslandens bästa? Gråzonerna och de obesvarade frågorna är väldigt intressanta.

Det enda som egentligen känns helt negativt med själva världen och dramaturgin är att våra huvudpersoner verkar så korkade ibland, och utgår från att folk ska reagera på något helt annat sätt än det mest rimliga. Till exempel, person A gör något ogenomtänkt men modigt / framgångsrikt. Person A tror då att den ska få skäll och bli hatad av Person B. Okej…? Sen blir det stor chock när Person B i stället ger beröm. Vilken vändning! …

MEN. Det absolut värsta är att den obligatoriska helt värdelösa snubben är där. Det är så jag sitter och gurglar mig i sura uppstötningar varje gång de tänker på varandra. ”Åh Rime” hit och ”Vargögon, *gasp*” dit. Och så förstår hon inte aaaalls varför hon tänker på honom så mycket, oh what ails her, what could it be? I och för sig vet inte jag varför hon tänker så mycket på honom heller, men ni förstår hur jag menar. Det tar död på allt flöde i texten, i alla fall för mig. Jag tycker också det förstör vår huvudperson, som annars är en rätt cool tjej. Btw är de inte ens direkt kära i varandra, även om det nog är meningen, utan de är bara så indiskret kåta på varandra att jag bara kan skratta när det blir övertydligt. Hirka är ju ett Odinsbarn, och det finns myter om att denna kan sprida någon slags könssjukdom (ursäkta, Rötan). Och allt de tänker på är banne mig den där sjukdomen, och i den skepnaden så ska det nog låta romantiskt men jag tycker fasaden spricker lite när den underförstådda slutklämmen på den ungefärliga meningen ”Åh vad jag skulle ge för att veta att hon inte kan ge mig Rötan…” är ”…för jag kan banne mig inte hålla mig, jag måste ligga med henne nu, helst igår”. Hon har tänkte något liknande ca hundra (okej, kanske ”bara” fem) gånger innan, men hans var lite roligare. Hennes var bara ”Åh, jag kan aldrig vara med honom”. Jag vet förresten inte ens om de gillar att umgås, det ska vi bara utgå från för att de växte upp tillsammans.

(Btw så blir en person nästan våldtagen i boken, och senare berättar en annan person om att den blivit våltagen. Så trigger-varning på det!) (Kort kritik på det också: Personen som utsätts för försöket resonerar så orealistiskt vettigt när personen som blev våldtagen berättar. Hur hon kommit till EXAKT rätt och hälsosamma slutsatser helt på egen hand är väldigt mystiskt, men jag antar att Pettersen mest vill driva hem en poäng).

Sammanfattning

Ett lovande koncept helt förstört av kåta tonåringar.

//Ellinor